Jonathan jobbar för att utveckla FC Rosengårds ungdomar

FC Rosengårds utvecklingsansvarige, Jonathan Bartling, är inte särskilt googlingsbar, det vill säga om man söker information om honom på internet så blir resultatet hyfsat magert. En twitterprofil där han poserar med en hund – inte hans egen – och några få träffar som uteslutande handlar om ungdomsfotboll i föreningen. Är han en hemlig person? Inte alls visar det sig när vi träffas på Malmö IP för ett samtal som kom att handla om såväl utbildning av fotbollsledare som framtiden för vår miljö.  

Du har rötterna i Tyskland, hur kom det sig att du flyttade till Malmö?

– På grund av studier. Jag ville läsa ett program som heter Internationella relationer och som på den tiden inte fanns i Tyskland. Då började jag kolla utomlands och det fick bli Sverige. Jag befann mig just då i Thailand och ville inte tillbaka till Tyskland.

I Thailand? Vad gjorde du där?

– Jag jobbade som volontär på en skola, den schweiziska skolan i Bangkok, under ett år. Det finns ett volontärprogram som har att göra med kulturorganisationer vilka på något sätt är knutna till den tyska staten. Jag var en av volontärerna som ingick i det programmet och eftersom det inte finns en tysk skola där så samarbetade man med Schweiz istället. Jag ville gärna ha den utlandserfarenheten.

Vilken är din egen fotbollsbakgrund?

– Ja, jag får kanske ihop fyra år totalt. Jag började egentligen med alla möjliga andra idrotter innan jag kom till fotbollen, framförallt friidrott. Sen spelade jag ungdomsfotboll och så slutade jag när jag hade andra intressen som tog mer av min tid. På den tiden dansade jag rätt mycket. Det var standard och latinska danser, vi var en kompiskrets som gjorde det tillsammans. Det var skoj, men det var inte så enkelt att förklara det för mina lagkamrater eller mina tränare. Om vi vill prata genus så tror jag att det är en sådan situation där man kommer i kontakt med könsnormer. Jag tror att jag undvek den situationen genom att faktiskt sluta med fotbollen.

Men ditt fotbollsintresse måste ju ändå ha funnits där eftersom du gick vidare och blev tränare?

– Ja, jag hade en flickvän på den tiden som spelade och på något sätt skapade jag kontakt med flick- och damfotbollen på det sättet, utan att egentligen vara involverad. Sen under året i Thailand så fanns det en del fritidsaktiviteter, och det var sådana idrotter som jag själv hade sysslat med. Så jag tog tag i det och anmälde att jag kunde hjälpa till där det behövdes. Det gjorde jag under det året i princip varje eftermiddag.

Mitt intryck är att du är en ovanlig fotbollsledare som har en så bred bas med så många olika idrotter i bagaget. De flesta brukar ju ha sysslat med bara fotboll – och möjligen någon idrott som man kört parallellt under vintern – under sin karriär.

– Ja, kanske det, men jag tror att synsättet i Sverige håller på att vända till att det där med mångfald och att prova många olika idrotter ger ett hälsosamt rörelsemönster och ett bra socialt nätverk. Detta för att man är i olika sammanhang istället för att specialisera sig på en idrott tidigt. Man ska kunna vara med i många olika idrotter så länge som man vill, det är något som jag uppmuntrar våra tränare till att uppmärksamma.

Men om vi backar bandet lite, hur kom du till FC Rosengård?

– Jag kom som sagt hit till Sverige för att plugga, var 20 år, hade aldrig varit i Sverige och pratade ingen svenska alls. Efter något år lärde jag känna en studiekompis, hon hade spelat här och berättade om föreningen. Så jag tog mig helt enkelt till kansliet och anmälde mitt intresse för att jobba i föreningen. Erling tog emot mig och jag fick börja med den årskullen som är född -99. Fotbollen var länge en bisyssla till mina studier. När jag var klar i Lund så fortsatte jag att läsa lite olika kurser parallellt med att jag tränade ungdomar.

Med tiden blev du analytiker i A-laget. Vad gör en sådan?

– Då jobbade jag bland annat med Spiideo-systemet, vi hade filmupptagning från träningar och matcher. Jag tog fram klipp på vissa situationer från matcherna, vad vi jobbade med på träningarna, hur vår speluppbyggnad ska se ut och tre exempel på hur vi lyckas med det på en träning, till exempel. Det var reaktionstider, att förstärka innehållet på träning och ta det vidare till match.

Nu har du en helt annan roll, från och med i år?

– Ja, man kan säga att jag faktiskt smygstartade redan förra året. Jag är glad att vara tillbaka i ungdomsverksamheten. Det finns en charm i att kunna jobba med saker över flera veckor och månader istället för att bara jobba med en veckocykel. Jobbar man med ungdomar och tränare så har man långsiktiga mål med utbildningen. Det ger andra möjligheter att påverka.

Din titel är ”utvecklingsansvarig”. Vad ingår i den benämningen?

– Jag jobbar med att utveckla ungdomsverksamheten, såväl flick- som pojk. Varje kväll är det träningar, jag försöker fördela tiden så att jag är på Malmö IP två kvällar i veckan och på Rosengårds IP två. Sen är det fredagen som fördelas lite utifrån behov. Jag kommer ju framöver att följa matcher också, så då blir det lite andra arbetstider. Sammanfattningsvis så kan man nog säga att jag är tränare för tränarna. Det är nog ett rätt bra sätt att se det, för precis som vi tycker att den bästa spelaren kan bli bättre, så kan även den bästa tränaren bli bättre. Det kombineras med att det finns riktlinjer för hur klubben ska jobba. Jag försöker skapa enhetliga tankesätt för tränarna, hur de planerar och genomför sitt uppdrag. Nyckelaktören är tränaren – hur kan jag hjälpa dem att förmedla visst innehåll ännu bättre, hur kan jag stötta upp. I dagsläget hjälper jag också till och tränar två lag.

Ni är fyra från kansliet som jobbar med ungdomsverksamheten?

– Ja, förutom jag är det Lena Videkull, Ahmed Zreim och Jessica Stegermaier som ska hjälpas åt. Jag är den som jobbar övergripande för att få fram modellerna och det vi ska sträva efter. Ahmed och Lena är ansvariga på plats, de är kopplade till både anläggning och praktiska saker, det funkar superbra. Jessica har hand om flicklagen på Rosengårds IP. Man ska inte glömma det viktiga jobb de gör gentemot barn och föräldrar, välorganiserat och smidigt. Om vi ska vara bäst och skapa optimala förutsättningar för att barnen ska trivas så är det bemötandet väldigt viktigt.

En vanlig dag på jobbet, hur ser den ut?

– Jag försöker börja runt lunch och då börjar jag med administrativa uppgifter. Det kanske är något material jag ska ta fram, jag försöker bygga upp stöttande dokument till tränarna. Vi använder en del digitala verktyg för att ta fram träningarna. Förbereder utvecklingssamtal med tränare, tittar på hur tränarna i sin tur ska ha utvecklingssamtal med spelarna. Vilka frågor ställer vi i de olika åldrarna, hur dokumenterar vi det? Det är fundamentet som tränarna och spelarna sen ska stå på. Sen blir det mest praktiskt, har kontakt med tränare inför träningar och involverar mig där. Så är jag ute på plan ungefär mellan 17 och 20. Ibland gör jag träningsbesök, det betyder att jag leder träningarna och tränaren assisterar mig. Jag gör egentligen det som dom ber mig om – till exempel kan de säga: ”Vi jobbar med kontringar, kan du komma och hålla ett pass om det”. Det är också ett sätt att lära känna spelarna. Man får en känsla för gruppen.

FC Rosengård har ju en geografisk problematik – vi har två olika arenor där vi bedriver pojk- respektive flickverksamhet. Hur ska vi lära känna varandra bättre?

– Personligen tror jag mycket på träningsbesök, alltså att tränarna kommer till varandras träningar och lär av varandra. Man kan utbyta tankar om genomförande – det kan man om man har en röd tråd i utbildningen, tränarna kan dela erfarenheter och jag uppmanar alla ledare att prata med varandra och hjälpas åt. Man ska få alla att känna ”det är vi som är FC Rosengård”.

När vi träffades här utanför så hade du precis varit ute på plan och spelat in ett digitalt veckobrev till tränarna. Vad är det för något?

– En av de första saker jag gjorde var att skapa ett gemensamt kommunikationsverktyg, i dagsläget är det en What´s app-grupp där ledarna ska få all praktisk information och sådant som händer just nu. Vi är många som ska enas om en och samma anläggning. Så jag spelar in en video, det är kanske lite roligare än att det kommer ett brev, det är en kort video på max två minuter.

Vad gör du helst när du inte är på jobbet?

– Jag läser gärna. På sistone en del biografier. Det får gärna ha med miljö att göra. Nyss har jag läst en bok av Wangari Maathai som ledde The Green Belt Movement i Kenya. Det är inspirerande! Om man bortser från genusfrågor och fotbollens roll i samhället så är det naturen som jag ofta kommer tillbaka till, om vi kan hitta kloka förhållningssätt till hur vi handskas med miljön.

– Den senaste tiden har jag också försökt lära mig mer om matlagning och bakning. Och så blir det en del löpning och styrketräning.

Fakta Jonathan Bartling

Ålder: 30 år nyss fyllda

Kommer från: Herford i nordvästra Tyskland

Utbildad: En treårig bachelor i Internationella relationer samt en tvåårig utbildning i hållbarhetsvetenskap.

Kuriosa: Har förutom Tyskland och Thailand även bott i Colombia under en utbytestermin.

 


Text: Jeanette Rosengren
Foto: Urszula Striner