VM-Gästbloggen: Mattias Larsson, Kvällsposten.

Jag bär en dröm. Jag har burit den sedan jag var liten och jag kommer med största sannolikhet att få släpa runt på den resten av livet. Sedan jag var sju år har har jag drömt om att Sverige ska vinna VM-guld i fotboll. Två gånger i mitt liv har drömmen, under en kort tid, förvandlats till en förhoppning.

Givetvis – eftersom det är Martin Luther Kings och drömmarnas land – var det båda gångerna i USA det hände.

Jag var 17 år när Sverige föll med den gulblå fanan i topp mot de blivande världsmästarna Brasilien på Rose Bowl i Pasadena i semifinalen i VM 1994 och jag var 26 år den gången i Carson då Sverige stannade och 3,8 miljoner tv-tittare fick se sitt landslag gå in i en VM-finalpaus som världsmästare med en 1–0-ledning mot Tyskland.

Det är ungefär lika långt mellan Pasadena och Carson som mellan Malmö och Landskrona och när Sverige nu står en dag från VM-premiär i Frankrike så är det de ställena jag tänker på. Pasadena och Carson. I sommar är de utbytta mot Lyon.

Båda semifinalerna och VM-finalen spelas på Champions League-vinnarna Olympique Lyonnais hemmaarena och det är med fotboll som med livet, inte lönt att drömma om något annat än det allra bästa.

Visst imponerade Frankrike i öppningsmatchen, visst vann Tyskland till sist mot Kina och visst har Sverige USA i gruppen.

Men visst har vi också chansen.

Jag har varit förtjust i Peter Gerhardssons sätt att se på fotboll sedan han var ungdomstränare i Helsingborgs IF och man ska egentligen aldrig diskutera skillnader mellan rolig och bra fotboll för det är alltid både bäst och roligast att vinna, men om jag får välja så vinner jag som Gerhardsson vill spela fotboll.

Den där hösten 2003 när Sverige spelade VM-final i fotboll var jag stolt och imponerad, på ett personligt plan. Flera av nyckelspelarna i det där laget som var så nära ett VM-guld hade jag känt sedan de tidiga tonåren. Caroline Jönsson, Karolina Westberg, Therese Sjögran och jag spelade i samma fotbollsförening och gick i samma skola. Jag hade sett deras talanger, jag hade sett dem slita, jag hade sett dem utvecklats och nu såg jag dem på tv. Tillsammans med 3,8 miljoner andra svenskar. Det var välförtjänt.

Precis som det nu är välförtjänt att intresset inför VM aldrig varit större.

Jag vet att att konkurrensen i toppfotbollen är ännu hårdare i dag än 2003, jag vet att Sverige är ett litet land långt upp i norr och jag vet att vi har utmaningar.

Men jag vet också att vi är en utmanare. Det är därför jag hoppas att den där drömmen de närmsta veckorna ska bli en förhoppning. Jag hoppas att Sverige får stå stilla igen.

Jag hoppas att det där tittarrekordet kan ryka all världens väg.

Jag tror att Tyskland vinner. Det tror jag alltid när det vankas fotbollsmästerskap.

Men jag drömmer om Sverige som nummer 1 i världen. Och det är vad fotboll handlar om, att aldrig sluta drömma. De där tjejerna som spelade i samma klubb som jag och gick parallellklasser till mig följde sin dröm och det tog dem till en VM-final.

Ett enda litet steg finns kvar att ta. Det må vara längre än någonsin. Men det är ändå ett steg som går att ta.

/Mattias Larsson, KVP